Upplevelser och vardagar

Henkilökohtaisena pääsiäisyllätyksenäni ladon tällä kertaa koko ajatusteni kirjon epäreilusti vain ruotsiksi, sori. Suuri syy tähän on se, että huomenna siis lähden "lomalle Suomeen", kuten nuorin lapsistani leppoisasti totesi, ja ajattelin tämän Ruotsi-pätkän päätteeksi tehdä kielitehoiskun aivan itsekkäästi omaa oppimistani ja kehittymistäni silmälläpitäen. Joten... ha det kul <3 !



En kompis till mig frågade nyss på sitt mejl om jag anpassat mig till svensk kultur nu. En bra fråga, men jag inte har ett tydligt svar på det. Visst vore det jättetrevligt att ge jakande svaret på rak arm, men nej, så enkelt är det inte. Betyder en anpassning att jag kan handla och pendla så har jag gjort det. Betyder det att man är van vid språket omkring sig så har det händt. Oj ja, det är trevligt att jag inte måste vara "vaksam" hela tiden, så att säga. Jag kan lita på det att jag kan svara åtminstone nånting utan att leta efter min ordbok i paniken eller se så jävla förvirrad ut :) För det mesta lägger jag inte ens märke till att det inte är finska som talas. Men lev inte där i den tron att jag kan prata svenska himla flytande för det gör jag inte, tyvärr. Mitt problem är att jag tvekar för mycket eftersom fortfarande koncentrerar mig på grammatiken och jag borde bli av med det, tror jag. Så det gäller bara att jobba med det och göra mitt yttersta för att hitta någon slags meningsfull balans - lättare sagt än gjort. Men ojdå, nu kom jag in på sidospåret, hah :) Så tillbaks till huvudsaken... Vill man definiera anpassningen som en situation att man är van vid olika tillvägagånssätt vad gäller praktiken, arbetsplatsen och samhället i sin helhet så är jag inte så väl anpassad. Det ska dra ut mer på tiden, det är säkert det.

Ja, tyvärr är det också min verklighet

Min kompis ville också veta om det är kul att ha tid för sig själv hela tiden. Det har sina sidor, ja. Visst är det kul att man behöver inte laga mat om inte vill, men ändå måste jag äta någonting och det gör jag ensamt. Hemma (här i Finspång alltså) har jag tystnaden omkring mig och som en social och pratsam person är det en ovanlig situation för mig. Men så länge det finns fungerande nätförbindelser är situationen räddad.

Men är det ändå trevligt att göra nästan vad som helst som kommer att tänka på? Javisst! Har jag tid för det? Ja, nej och kanske. Sanningen är ändå det att jag jobbar och pluggar här, jag är inte på en semesterresa. Så jag måste också planera hur ska jag använda min tid så nyttigt som möjligt. Min ryslig, frånstötande tentbok av neuropsykologi med ca 350 sidor (ja, vi hatar varandra) på bordet , opinnäytetyö (vad fan heter det på svenska??? Lite jobbigt att använda en omskrivning varje gång...) och olika rapporter - hela rubben - påminner mig nog om deras tillvaro.

Vilken underbar Strunt i det  -klocka...!

Det vore också väldigt, väldigt lätt att bara ligga och dra mig för det fnns ingen som kunde piska mig eller köra på att göra nånting. Och det har sina sidor också. Friheten innehåller att ansvaret vilar på mig själv hela tiden, dygnet runt. Det är jag som måste bestämma mig att jag ska göra alla uppsatser fast jag ville göra nånting kul i stället, jag måste få reda på vart borde jag åka nästa dag och var möjligen finns bushållplatsen. Oj vad det skulle va trevligt att strunta i dem men så går det inte.

Ångrar jag mig alltså nu? Nej, absolut inte! Hade jag inte gjort detta skulle jag ångrat det, det är så himla säkert.

Till sist vill jag bara betona att vill man prya utomlands måste man verkligen vara sugen på det och ge sig tusan på saken faktiskt. Utlandsvistelsen ger mycket men det också krävs mycket mer jämför med att genomföra sin praktik i hemlandet. Allt har varit mycket mer krävande än jag någonsin kunde känna på mig, det måste jag medge. Man måste vara som en social kameleont hela tiden, i alla möjliga situationer. Och detta är inte så lätt alltid, även om man försökte sitt bäst. MEN om det vill sig väl hittar man förmodligen sin plats i solen och så är det bara att tuta och köra!